Tiden kommer att läka såren!
När man bestämmer sig för att skaffa hund så MÅSTE man ha med sig, även om det är långt i bakhuvudet, att det en dag kommer en tid när JAG måste fatta det svåraste beslut som finns i livet med en hund. Huruvida den hunden, som man älskar så mycket, ska få fortsätta sin dagar eller inte. Tyvärr är det sällan, eller aldrig ett självklart beslut utan tvivel.
När jag satt med Piga på ett av behandlingrummen hos Inger-Johanne så kunde jag inte sluta hoppas att allt skulle gå över...men den stunden kom aldrig och tillslut blev jag tvingad att fatta beslutet.
Det är väldigt lätt att stå på sidan om och se precis vad som behöver göras och kanske att det inte finns någon annan utväg. Men när man sitter själv i båten kan ingen rädda en! Det spelar ingen roll om någon försöker tala till ens realistiska sidor, det gör fortfarande lika ont.
Men det är trots allt en del i ansvaret som kommer med att ta in en liten hårboll i sitt liv och älska den som om det var ens eget barn. Vi har ett ansvar mot våra älskade vänner att den dagen de inte mår bra, och ingen värdig bot finns: fatta det svåra beslutet och ringa till veterinären.
Det är vår plikt lika väl som att det är veterinärens plikt att vara ärlig i sin bedömning av hundens hälsa, och även fast de gör en så illa med sina ord, VÅGA göra det. Det gör ont än hur man vänder på det, men får man ärliga svar på sina frågor från första början så kanske det lindrar smärtan i det långa loppet!
Det enda man ska tänka på när man sitter där är de underbara stunderna som man haft tillsammans och den värme, glädje och kärlek vännen gett under sitt liv. Och sedan tänka att det är bara JAG som mår dåligt av detta beslut och fråga sig själv: "Är jag verkligen så självisk att jag vill skjuta upp det oundvikliga, det plågsamma, bara för att jag inte vill lida själv?"
I alla lägen så skulle jag ta mina hundars smärta och göra den min egen, oavsett om den är kroppslig eller själslig! Och varför skulle det vara annorlunda när de är så sjuka att endast en bot finns?
Mina tankar går till Eva och Tommy som i detta nu är på väg att fatta just detta svåra och tuffa beslut, men som tyvärr inte har ärliga veterinärer i ryggen. Det gör beslutet mycket, mycket svårare!
När jag satt med Piga på ett av behandlingrummen hos Inger-Johanne så kunde jag inte sluta hoppas att allt skulle gå över...men den stunden kom aldrig och tillslut blev jag tvingad att fatta beslutet.
Det är väldigt lätt att stå på sidan om och se precis vad som behöver göras och kanske att det inte finns någon annan utväg. Men när man sitter själv i båten kan ingen rädda en! Det spelar ingen roll om någon försöker tala till ens realistiska sidor, det gör fortfarande lika ont.
Men det är trots allt en del i ansvaret som kommer med att ta in en liten hårboll i sitt liv och älska den som om det var ens eget barn. Vi har ett ansvar mot våra älskade vänner att den dagen de inte mår bra, och ingen värdig bot finns: fatta det svåra beslutet och ringa till veterinären.
Det är vår plikt lika väl som att det är veterinärens plikt att vara ärlig i sin bedömning av hundens hälsa, och även fast de gör en så illa med sina ord, VÅGA göra det. Det gör ont än hur man vänder på det, men får man ärliga svar på sina frågor från första början så kanske det lindrar smärtan i det långa loppet!
Det enda man ska tänka på när man sitter där är de underbara stunderna som man haft tillsammans och den värme, glädje och kärlek vännen gett under sitt liv. Och sedan tänka att det är bara JAG som mår dåligt av detta beslut och fråga sig själv: "Är jag verkligen så självisk att jag vill skjuta upp det oundvikliga, det plågsamma, bara för att jag inte vill lida själv?"
I alla lägen så skulle jag ta mina hundars smärta och göra den min egen, oavsett om den är kroppslig eller själslig! Och varför skulle det vara annorlunda när de är så sjuka att endast en bot finns?
Mina tankar går till Eva och Tommy som i detta nu är på väg att fatta just detta svåra och tuffa beslut, men som tyvärr inte har ärliga veterinärer i ryggen. Det gör beslutet mycket, mycket svårare!
Kommentarer
Trackback