Hundliv

Idag är en sån dag när jag är ledig men jag hade lika gärna kunnat jobba. Vädret är väl sisådär, jag har inget speciellt för mig. Men skönt är det i vilket fall som helst.
Jag vaknade ganska tidigt i morse och skjutsade Jonas till plan, sen satt jag mig med utställningen en timme eller så. Efter ett tag insåg jag att klockan rasade iväg och bestämde mig för att komma ut lite. Jag, Calle och Dexter gick ner på åkern för en skön promenad. Och visst var det underbart, efter halva vägen insåg jag att lite mer kläder hade varit på sin plats, men i övrigt var det skönt. Calle har stenkoll på att man INTE äter kobajs, trots den "underbara" lukten. Men Dexter däremot ser inget fel i att ta sig en tugga i förbifarten, lilla monstret!
Hundarna sprang som galningar, och jag lullade mest på för mig själv. Det blev bara en halvtimma eftersom bristen på kläder gjorde sig påmind och vi gick in.
Jag satte mig här en stund till och dolade lite på pappersgörat kring vår stora show. Sedan pratade jag med Jossan och satte mig i bilen för att fara till henne. Jonas ringde och vi for och käkade lite lunch.
Idag ska jag och älskling på baknen för att diskutera räntor, botten- och topplån och så att jag får en chans att reda ut allt jag undrar över.
Nu ska jag gå och kolla om lilla missebatten (Elvis) vill gå ut en stund kanske!

Over and out

Dagens kloka ord:

Världens mest
kärleksfulla varelse
är en våt hund.

- Ambrose Bierce -

Gallstensanfall, stadsvandring, arbete, hundjobb mm, bara för att räkna upp lite av det som min helg kommer att innhålla. Mer intressant än så blir det inte!! SÅ DET SÅ!!

....med att låta saker bero lite? Varför ska allt vara så bråttom och förhastat med. Egentligen är jag ju absolut inte rätt person att tala om att "ta det lugnt" och "tänka igenom saker och ting innan man bestämmer sig". Men vissa saker ser jag som lite viktigare än andra och allt handlar väl om prioriteringar.....antar jag.
Men sådana saker som är materiella tycker jag inte att det finns någon vits att älta, stöta och blöta innan man bestämmer sig. Levande varelser däremot tycker jag att man bör ha lite eftertanke innan man tar in i sina hjärtan.
Jag vet att det kan vara svårt men det handlar ju om att kunna ge en annan individ den lycka de förtjänar och det en mkt lång tid framöver om man har riktig tur!
Jaja, jag ska väl inte lägga mig i andras beslut antar jag. Det får jag ju ofta höra både på ena och andra sättet....och både av den ena och andra människan.

Susanne och hennes familj önskar jag iaf all lycka och framgång med sin lilla valp som de får hämta hem om bara 10 dagar!! Jag ska stötta om jag får!!! :D

När man bestämmer sig för att skaffa hund så MÅSTE man ha med sig, även om det är långt i bakhuvudet, att det en dag kommer en tid när JAG måste fatta det svåraste beslut som finns i livet med en hund. Huruvida den hunden, som man älskar så mycket, ska få fortsätta sin dagar eller inte. Tyvärr är det sällan, eller aldrig ett självklart beslut utan tvivel.
När jag satt med Piga på ett av behandlingrummen hos Inger-Johanne så kunde jag inte sluta hoppas att allt skulle gå över...men den stunden kom aldrig och tillslut blev jag tvingad att fatta beslutet.
Det är väldigt lätt att stå på sidan om och se precis vad som behöver göras och kanske att det inte finns någon annan utväg. Men när man sitter själv i båten kan ingen rädda en! Det spelar ingen roll om någon försöker tala till ens realistiska sidor, det gör fortfarande lika ont.
Men det är trots allt en del i ansvaret som kommer med att ta in en liten hårboll i sitt liv och älska den som om det var ens eget barn. Vi har ett ansvar mot våra älskade vänner att den dagen de inte mår bra, och ingen värdig bot finns: fatta det svåra beslutet och ringa till veterinären.
Det är vår plikt lika väl som att det är veterinärens plikt att vara ärlig i sin bedömning av hundens hälsa, och även fast de gör en så illa med sina ord, VÅGA göra det. Det gör ont än hur man vänder på det, men får man ärliga svar på sina frågor från första början så kanske det lindrar smärtan i det långa loppet!
Det enda man ska tänka på när man sitter där är de underbara stunderna som man haft tillsammans och den värme, glädje och kärlek vännen gett under sitt liv. Och sedan tänka att det är bara JAG som mår dåligt av detta beslut och fråga sig själv: "Är jag verkligen så självisk att jag vill skjuta upp det oundvikliga, det plågsamma, bara för att jag inte vill lida själv?"
I alla lägen så skulle jag ta mina hundars smärta och göra den min egen, oavsett om den är kroppslig eller själslig! Och varför skulle det vara annorlunda när de är så sjuka att endast en bot finns?

Mina tankar går till Eva och Tommy som i detta nu är på väg att fatta just detta svåra och tuffa beslut, men som tyvärr inte har ärliga veterinärer i ryggen. Det gör beslutet mycket, mycket svårare!

Idag är jag och Jonas valpvakt hemma hos mamma, egentligen skulle ju även vi vara på utställningen i Sundsvall men eftersom att jag hade så mycket runt mig så blev det aldrig att jag anmälda varken Calle eller Dexter.
Nu har vi i alla fall varit där och matat, morgonstädat och rastat de stora hundarna som är kvar hemma: mamma Tekla, Mookie och lilla Saffran.
Valparna har ju blivit så enormt stora på så kort tid, men så är det ju alltid med sånna små monster.

Idag har det väl varit en sån vacker dag som man alltid pratar om. Solen skiner, det mesta rullar på som vanligt.....en sådan dag man tror det ska hända något, men inget hånder ju något om man inte hittar på det själv.

På jobbet:
Jag har ju haft den obeskrivliga turen att få en PRAO.....eller inte. Inte för att killen jag "har hand om" är dålig, otrevlig, lat eller något åt det hållet. Han är jättetrevlig, framåt, duktig och bangar inte för det minsta. Man konceptet "P-R-A-O" är jag så less att jag kan kräkas på. Jag är absolut inte rätt person för detta arbete. Jag uppskattar mitt jobb på Dialysen mest för att jag får vara min egen boss i många samanhang. Jag behöver inte ta ansvar för någon annan än mig själv.....UTOM när jag har dessa elever. *morr*
Blev lite full i skratt åt mig själv när jag hade slutat och skulle gå ut i bilen för att köra hem. Jag byter om, letar reda på bilnyckeln och lämnar sjukhusbyggnaden. Och sen: "JAG HITTAR INTE BILEN!" Jag är så trött på morgonen att jag inte har en chans att komma ihåg var jag ställde den....tragik-komik, kallas det va?

Äntligen hemma:
När jag kom "hem" till Skärpe så bestämde jag mig för att: "jaa, jag ska nog ut och rida idag!" Så jag slog en pling till Lo, som var ute på vägen ovanför hästarna och arbetade, och han sa att det bara var att komma. Jag såg framför mig hur kul vi skulle ha, jag och Svarten, ute i skogen i solen en lugn promenad. BULL SHIT!!!
När jag hade ryktat, kratsat och sadlat hoppade jag upp och till min egen stora förvåning lyckades jag själv komma på plats sedan började prövningen.
Ha gick fanimej inte framåt.....ALLS! Och jag försökte med hälarna, smackande, spöet men ingenting bet.
Men så kom Lo till undsättning efter ungefär en halvtimme.
Jag kan ju bara meddela att jag har en hemsk träningsvärk i vaderna....

Nu så har vi ätit och ska snart ut på en promenad med (o)djuren!

Nu känns det som om man äntligen kan gå tillbaka till ett liv utan flytt, bära kartonger och städa. Nu har jag verkligen tagit itu med vår inofficiella utställning som vi ska ha på Solänget här i Övik. Den kommer att infalla dem 11/11, på farsdag. Och som vanligt har man lite fjärilar i magen inför detta. I år är det jag som håller i det mesta och det känns ganska skönt att ha Jossan som "backup" om jag inte kommer ihåg eller fattar hur jag ska göra. Hon kommer nog få vara min "go-to-girl" sedan också....trots att hon inte kommer att ha tid för oss eftersom hon ska göra andra "dumheter". ;-)

Igår var vi hos densamma....hihi, Jossan såklart. För världens bästa tjej, Alma, hade ju fyllt år. Hon hade blivit stor tjej så av oss fick hon en FLYGANDE HÄST!!!! Och en prinsessa till såklart!

Syrran var här i helgen, var väl kul....hinner ju inte ses så mkt, men fingers crossed att hon kommer hit och jobbar lite iaf....om hon inte flyttar hit mena ja. *blink*

Jag jobbar på Dialysen nu....har två veckor till och sedan återstår det ju att se hur det blir. Antingen får jag förlängt eller så får jag väl gå på a-kassa......eller inte......jag brukar ju sällan ha problem med att hitta mig jobb så jag klarar mig.

Jonas jobbar och står i, ringde honom nu innan jag for hem från jobbet och insåg att: "Attans va länge innan han kommer hem!" Han var i Vännäs vid tre så han är nog inte hemma än på ett par timmar! :-(

Nog om detta......

puss